alkemisten

Jag har vid flera tillfällen fått ta emot budskap från de döda. Oftast från avlidna släktingar (4 stycken som jag vet om). Det upplever jag som något väldigt positivt även om min mormorsmor skrämde mig halvt från vettet i början ;) Men på den tiden var allt detta så nytt för mig så det var ju inte så konstigt ;)

Första gången en jordbunden ande tog kontakt med mig, var på jobbet. Sent en kväll när jag gick nere i källaren på väg till omklädningsrummet kände jag en närvaro. Någon gick bakom mig. Jag vänder mig om men ser ingenting. Helt plötsligt får jag upp en bild i huvudet på en kvinna, eller gumma rättare sagt. Jag upplevde henne som äldre. Hon visade mig en helkroppsbild. Mörk långkjol, mörk blus och huckle. Ansiktet var i profil men hucklet hängde ner så mycket över ansiktet så jag såg inget mer än det.
Sen kommer ett namn: Hulda. Jag tänkte för mig själv: Vad vill du Hulda? Då visar hon mig en bok, en tjock gammal läderinbunden bok samtidigt som årtalet 1800 kommer upp. Aha, tänkte jag. Du visar mig en gammal sjukhusjournal. Antagligen har du varit patient här en gång i tiden och förmodligen dött här. Vid det laget var jag framme vid omklädningsrummet och kände att hon fortfarande gick bakom mig. Eftersom jag inte vill att någon tjuvkikar när jag byter om bad jag henne vänligt men bestämt att inte följa efter mig mer. Då upphörde närvaron.

Andra gången jag fick kontakt med en avliden var inte alls längesen och denna gång var på min begäran. Det började med att en kvinna ville ha hjälp att veta vad som försiggick runt hennes gamla klocka. Luckan öppnades av sig själv lite då och då och hon kände att det blev iskallt ibland. Knäppande ljud. Hon upplevde det som att klockan levde sitt eget lilla liv.
För första gången i mitt liv satte jag mig ner och började känna in denna klocka. (Jag tycker att det är roligt att öva mig så jag såg det mest som en spännande grej). Döm om min förvåning när en man genast visade sig för mig. Han hade mörkt hår (svart) och lika mörk mustasch. Ljus skjorta med mörk väst över. Han såg väldigt allvarlig ut, tittade rakt på mig. (Hela bilden var i svart/vitt). Medan han satt där i sin allvarlighet såg jag namnet Vilhelm. Han visade mig även en gammal cykel, en sån där med megastort framhjul och jättelitet bakhjul.
Helt plötsligt förändrades den här mannen, han kom mycket närmare mig. Hans ansikte förvreds så att han påminde mycket om Hitler. Han var mycket arg och bestämd! Samtidigt höjde han sin högra arm och hötte med den med näven knuten. Hans mun rörde sig häftigt men jag hörde inte vad han gapade om. Men efter några sekunder såg jag orden: Mein! Mein!.......Min klocka! Min klocka!
Då avbröt jag kontakten.
Den här gamla klockan som kvinnan hade är från 1800talet och tillverkad i Tyskland. Hon köpte den själv för många år sen så hon har tyvärr inte en aning om vem som ägt den från början och hur den hamnade i Sverige. Synd tycker jag, för jag vill verkligen veta om det stämmer. Jag vill veta historien bakom den arga Vilhelm som fortfarande verkar hävda att klockan är hans.
Jag googlade på namnet Vilhelm och det namnet är ursprunligen från Tyskland. Att han är tysk förstärks av de arga orden Mein! Mein!. Vilket betyder Min på tyska.

Häftigt att jag kunde etablera kontakt med honom på det här viset, hemma på min balkong.

Emma