Övning 3: Möte med min skugga
Jag fokuserade på andningen tills avslappningen tog över. Gick mot hissen. Åkte 7 våningar ner i mitt medvetande.
När jag klev ur såg jag inte Drömmarnas Trädgård utan en Sopstation. En återvändsgränd, jag kommer inte längre ner än så här. Jag kan inte, jag vågar inte. Rummet var stort och det var högt i tak. Golvet var av skrovlig, grå betong. Det fanns inga fönster och ingen dörr. Ett fängelse. Det var dunkelt därinne, ganska mörkt. Längs väggarna stod små gröna containrar. Fulla av diverse sopor, krossat glas och annat bortkastat. Väggarna var av mörkbrunt tegel, här och där fanns fläckar av fastkletat tuggummi. Jag vänder blicken till höger och där sitter en liten tomte/gnom? Lika liten som en trädgårdstomte. Han sitter på kanten till en container. Han flinar mot mig samtidigt som han dinglar med benen.
En plats som var tänkt som återvinningscentral. Men inget återvinns. Alla sopor samlas på hög.
På golvet låg det sopor, i alla dess former. Sådant som hamnat utanför containrarna. En soppåse som gått sönder, med nästan allt innehåll utspritt. Oordning. En kråka satt och drog i påsens innehåll. Det var blött. Här och där fanns det pölar. Daggmaskar hade ringlat ihop sig i en gammal, tom konservburk.
Det stank av sopor i hela rummet. Allt luktade illa. Kväljande. Jag såg en skymt av en skabbräv som kilade förbi. Lidande.
Rolfsbild.se
När jag klev ur såg jag inte Drömmarnas Trädgård utan en Sopstation. En återvändsgränd, jag kommer inte längre ner än så här. Jag kan inte, jag vågar inte. Rummet var stort och det var högt i tak. Golvet var av skrovlig, grå betong. Det fanns inga fönster och ingen dörr. Ett fängelse. Det var dunkelt därinne, ganska mörkt. Längs väggarna stod små gröna containrar. Fulla av diverse sopor, krossat glas och annat bortkastat. Väggarna var av mörkbrunt tegel, här och där fanns fläckar av fastkletat tuggummi. Jag vänder blicken till höger och där sitter en liten tomte/gnom? Lika liten som en trädgårdstomte. Han sitter på kanten till en container. Han flinar mot mig samtidigt som han dinglar med benen.
En plats som var tänkt som återvinningscentral. Men inget återvinns. Alla sopor samlas på hög.
På golvet låg det sopor, i alla dess former. Sådant som hamnat utanför containrarna. En soppåse som gått sönder, med nästan allt innehåll utspritt. Oordning. En kråka satt och drog i påsens innehåll. Det var blött. Här och där fanns det pölar. Daggmaskar hade ringlat ihop sig i en gammal, tom konservburk.
Det stank av sopor i hela rummet. Allt luktade illa. Kväljande. Jag såg en skymt av en skabbräv som kilade förbi. Lidande.
Rolfsbild.se
Delar av Syster Sols låt: "Dömd att bli bedömd" dök upp lite då och då. "Ditt sanna jag spelar ingen roll, den du egentligen är vill ingen veta något om"
Dömd att bli bedömd
Jag som bar min vita sommarklänning och var barfota kände mig smutsig och lätt illamående där jag gick på det äckliga golvet.
Jag stannade upp, blundade och drog några djupa andetag. Öppnade ögonen och började gå djupare in i Soprummet, ända tills jag inte kom längre. Jag hörde ekot av mig själv och det där droppande ljudet man kan höra inifrån grottor.
Därinne i ett hörn satt min Skugga ihopkrupen på golvet. Först såg jag henne som en svart oformlig massa. Mörker och ångest. "Dömd att bli bedömd" Sen förvandlades hon till en kopia av mig. Ekot av mig själv. Men hennes vita klänning var smutsig och hade revor. Hennes bara ben och fötter var nästan svarta av smuts. Hon hade spår av sopor i håret. Tyckte mig se en tomatskiva intrasslad där. Hennes armar kramade krampaktigt fast runt knäna. Hon tittade inte upp. Du vill inte se mig.
Synen av min skugga kändes väldigt sorglig. Jag fick nästan en klump i halsen och det kändes tungt i bröstet. Likgiltighet. Tomhet.
Jag frågade mig själv vilket ord som bäst kunde beskriva den trasiga, sorgliga person som satt ihopkrupen och halvt gömd framför mig på golvet.
Ordet som kom var: GLÖMD
Jag vände mig om, gick tillbaka till hissen och åkte 7 våningar upp. Skönt att slippa se den där obehagliga sopstationen.
Emma
Jag stannade upp, blundade och drog några djupa andetag. Öppnade ögonen och började gå djupare in i Soprummet, ända tills jag inte kom längre. Jag hörde ekot av mig själv och det där droppande ljudet man kan höra inifrån grottor.
Därinne i ett hörn satt min Skugga ihopkrupen på golvet. Först såg jag henne som en svart oformlig massa. Mörker och ångest. "Dömd att bli bedömd" Sen förvandlades hon till en kopia av mig. Ekot av mig själv. Men hennes vita klänning var smutsig och hade revor. Hennes bara ben och fötter var nästan svarta av smuts. Hon hade spår av sopor i håret. Tyckte mig se en tomatskiva intrasslad där. Hennes armar kramade krampaktigt fast runt knäna. Hon tittade inte upp. Du vill inte se mig.
Synen av min skugga kändes väldigt sorglig. Jag fick nästan en klump i halsen och det kändes tungt i bröstet. Likgiltighet. Tomhet.
Jag frågade mig själv vilket ord som bäst kunde beskriva den trasiga, sorgliga person som satt ihopkrupen och halvt gömd framför mig på golvet.
Ordet som kom var: GLÖMD
Jag vände mig om, gick tillbaka till hissen och åkte 7 våningar upp. Skönt att slippa se den där obehagliga sopstationen.
Emma
Kommentarer
Trackback
