Övning 4: Mitt Heliga jag omfamnar Skuggjaget
Jag åkte 7 våningar ner i mitt undermedvetna. Klev ut i Drömmarnas Trädgård. Det första jag såg var solen och dess strålar på den klarblå himlen. Jag blickade ut över fruktträdgården. Då får jag upp en bild ur mitt inre: en kruka fylld med jord. En hand planterar ett frö i jorden. Min tolkning: Jag har nu sått något nytt. Lagt grunden för något. Startat upp en process i mitt inre som jag kommer att växa av. Nu är det bara att låta processen fortsätta tills jag utvecklats så mycket att jag blommar ut, helt och fullt.
Jag följde den stenbelagda gången genom gräset i fruktträdgården Jag såg solmogna körsbär i ett av träden. Jag stannade upp och smakade ett av dom. Jag fortsatte att gå. Gick fram till en krusbärsbuske. Plockade ett av bären. Det smakade sött och gott. Livets sötma.
Här fick jag upp ännu en syn ur mitt inre: Min dotter klev upp i en karusell och satte sig i en av vagnarna där det fanns plats för två personer. Jag följde efter och gjorde mig beredd att sätta mig bredvid henne. Då sa hon: Nej, jag vill åka ensam. Jag svarade: vi måste åka båda två annars går det inte. Min tolkning: Jag förde en diskussion med en del av mig själv. En del av mig ville fortsätta som vanligt, ensam. Som jag alltid gjort. Den andra vuxnare delen av mig själv förstod att på den här färden måste jag ha med alla delar av mig själv. Även Skuggan. Annars går det inte. Då når jag inget resultat.
Jag vandrade vidare på den stenbelagda gången. Förbi meditationsbänken under trädet. Jag vände blicken åt vänster och såg flera röda tulpaner som växte i gräset. Jag fortsatte tills den stenbelagda gången slutade och en upptrampad stig tog vid. Stigen fortsatte genom ängen, vilken var översållad av blommor. Jag såg blåklockor, rödklöver och gullvivor. jag stannade mitt på ängen och visualiserade fram mitt Heliga jag. Hon kom mig till mötes. Kvinnan med det långa bruna hårsvallet, den rosa klänningen, de vita vingarna och glorian över huvudet. Hon med léendet på läpparna. Kärleken personifierad. Jag såg det vita, rena ljuset som strålade ut från henne. Efter en liten stund byttes de vita strålarna ut mot färgerna i hennes chakra, rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Det strålade över hela ängen. Även jag omslöts av det.
Jag framkallade den mörka, skugglika sidan av mig själv, hon som satt ihopkrupen i Soprummet. Hon ställde sig en bit ifrån mitt Heliga jag, med armarna slappt hängande utmed sidorna och med ryggen böjd så att hon tittade ner i gräset. Håret hängde. Dystert.
Jag bad mitt Heliga jag att gå fram och omfamna mitt Skuggjag. Hon gick fram till Skuggan och lade händerna på hennes axlar. Hon sände kärlek, värme och förlåtelse till henne. Hennes vackra, lysande färgstrålar omslöt även Skuggan.
Helt plötsligt ser jag en lång svans på min Skugga. Jag blir förvånad och tittar upp mot hennes nedböjda ansikte. Då lyfter hon huvudet och ser rakt på mig. Ett ansikte på ett troll. Håret var svart och tovigt. Hon var mörk och smutsig i ansiktet. Hon blottade sina vassa tänder. Ett fult och elakt troll. Jag blev rädd. Rädd för mig själv.
Det var som om mitt Skuggjag talade om för mig att: Titta nu, vilken otäcking du är! Men då släppte min rädsla och jag tänkte att nu är jag medveten om dig, min Skugga. Och jag är redo att föra dig upp till ljuset, nu finns det ingen återvändo. Hur rädd jag än blir längs vägen. Det är nu eller aldrig.
När jag insåg det omfamnade mitt Heliga jag mitt Skuggjag. De två sidorna av mig själv stod där på ängen med armarna runt varandra. Jag talade om för den mörka sidan av mig själv att hon var i trygghet nu, och att jag från och med nu kommer att föra henne upp till ljuset. Upp till ytan. Älska henne, acceptera henne som en del av mig själv och förlåta henne.
Efter det återvände jag till hissen och åkte 7 våningar upp.
Emma
Jag följde den stenbelagda gången genom gräset i fruktträdgården Jag såg solmogna körsbär i ett av träden. Jag stannade upp och smakade ett av dom. Jag fortsatte att gå. Gick fram till en krusbärsbuske. Plockade ett av bären. Det smakade sött och gott. Livets sötma.
Här fick jag upp ännu en syn ur mitt inre: Min dotter klev upp i en karusell och satte sig i en av vagnarna där det fanns plats för två personer. Jag följde efter och gjorde mig beredd att sätta mig bredvid henne. Då sa hon: Nej, jag vill åka ensam. Jag svarade: vi måste åka båda två annars går det inte. Min tolkning: Jag förde en diskussion med en del av mig själv. En del av mig ville fortsätta som vanligt, ensam. Som jag alltid gjort. Den andra vuxnare delen av mig själv förstod att på den här färden måste jag ha med alla delar av mig själv. Även Skuggan. Annars går det inte. Då når jag inget resultat.
Jag vandrade vidare på den stenbelagda gången. Förbi meditationsbänken under trädet. Jag vände blicken åt vänster och såg flera röda tulpaner som växte i gräset. Jag fortsatte tills den stenbelagda gången slutade och en upptrampad stig tog vid. Stigen fortsatte genom ängen, vilken var översållad av blommor. Jag såg blåklockor, rödklöver och gullvivor. jag stannade mitt på ängen och visualiserade fram mitt Heliga jag. Hon kom mig till mötes. Kvinnan med det långa bruna hårsvallet, den rosa klänningen, de vita vingarna och glorian över huvudet. Hon med léendet på läpparna. Kärleken personifierad. Jag såg det vita, rena ljuset som strålade ut från henne. Efter en liten stund byttes de vita strålarna ut mot färgerna i hennes chakra, rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Det strålade över hela ängen. Även jag omslöts av det.
Jag framkallade den mörka, skugglika sidan av mig själv, hon som satt ihopkrupen i Soprummet. Hon ställde sig en bit ifrån mitt Heliga jag, med armarna slappt hängande utmed sidorna och med ryggen böjd så att hon tittade ner i gräset. Håret hängde. Dystert.
Jag bad mitt Heliga jag att gå fram och omfamna mitt Skuggjag. Hon gick fram till Skuggan och lade händerna på hennes axlar. Hon sände kärlek, värme och förlåtelse till henne. Hennes vackra, lysande färgstrålar omslöt även Skuggan.
Helt plötsligt ser jag en lång svans på min Skugga. Jag blir förvånad och tittar upp mot hennes nedböjda ansikte. Då lyfter hon huvudet och ser rakt på mig. Ett ansikte på ett troll. Håret var svart och tovigt. Hon var mörk och smutsig i ansiktet. Hon blottade sina vassa tänder. Ett fult och elakt troll. Jag blev rädd. Rädd för mig själv.
Det var som om mitt Skuggjag talade om för mig att: Titta nu, vilken otäcking du är! Men då släppte min rädsla och jag tänkte att nu är jag medveten om dig, min Skugga. Och jag är redo att föra dig upp till ljuset, nu finns det ingen återvändo. Hur rädd jag än blir längs vägen. Det är nu eller aldrig.
När jag insåg det omfamnade mitt Heliga jag mitt Skuggjag. De två sidorna av mig själv stod där på ängen med armarna runt varandra. Jag talade om för den mörka sidan av mig själv att hon var i trygghet nu, och att jag från och med nu kommer att föra henne upp till ljuset. Upp till ytan. Älska henne, acceptera henne som en del av mig själv och förlåta henne.
Efter det återvände jag till hissen och åkte 7 våningar upp.
Emma
Kommentarer
Trackback
