Ett tydligt svar på mina frågor
Jag funderar på vad som är mitt syfte i det här livet. Jag vet att det är något inom det andliga, men exakt vad vet jag inte. Nu på sistone har,som jag skrivit om nyligen, Inkaindian dykt upp. Men även shamaner och healing. Igår skrev en Facebook vän ett mejl till mig och berättade om sitt kall i detta liv, Inkashaman. Bara helt plötsligt, jag har inte frågat honom om något. Han berättade även om en bok jag borde läsa: Shamansk Healing. Det är andra gången på kort tid som någon rekommenderar den boken för mig. Han berättade även att han tidigare levt flera liv som inkaindian och att när han såg bilder på mig tyckte han att jag var bekant, trots att vi aldrig träffats.
Nyss ställde jag följande frågor: är jag en Inkashaman/healer? Är det meningen att jag ska plocka fram den kunskapen inom mig i detta liv?
Jag drog ett kort för att få svar. Kortet jag fick upp var Rattlesnake (som bilden visar). Wow! Jag kunde inte fått ett tydligare svar! (Läs själva på kortet). I resten av texten fanns även ordet "shaman" med och även: " död/återfödelse".
Nu vet jag vad jag ska rikta in mig på :-)
Tack!
Emma
Hästdrömmar
För några år sedan när jag mådde dåligt drömde jag den här drömmen:
Jag befann mig utanför ett stall. Det var mörkt utanför och stallet var gammalt mörkt och dystert. Jag visste att min häst stod därinne nånstans i en box. Jag visste att jag borde gå in och göra rent i boxen och ge honom mat, men jag orkade inte. Jag mådde hemskt dåligt över detta. Jag vände mig om och gick därifrån.
Denna dröm var återkommande några gånger under en tidsperiod. Jag funderade mycket på den, hur jag kunde medvetet strunta i min häst på det där viset. Jag kände mig hemsk.
Efter ett tag när jag börjat fundera över min egen livssituation en aning drömde jag drömmen igen, men denna gång var den lite förändrad:
Jag befann mig utanför samma stall, det var fortfarande mörkt och dystert. Den här gången tog jag mod till mig att gå in i stallet. Det var rörigt och dunkelt därinne. Ovårdat. Flera hästar stod på rad i sina boxar. Jag vände huvudet till vänster. Längst bort i en isolerad vrå såg jag min häst stå alldeles ensam. Jag visste att jag borde gå till honom och ta hand om honom. Kolla om någon gett honom mat. Men jag orkade inte. Jag mådde för dåligt. Jag ville inte se, så jag vände om och gick därifrån.
När jag äntligen fattat ett beslut angående min hälsa i verkliga livet, tagit steget till att börja må bra igen förändrades drömmen ytterligare:
Jag befann mig utanför stallet. Det var något ljusare nu. Jag gick in. Det var inte lika rörigt därinne längre. Stallgången var sopad. Jag gick till vänster, ända fram till boxen där min häst stod. Jag stannade utanför och tittade in på honom genom gallret. Han var mager och tovig. Han hängde med huvudet och tittade inte upp när jag kom. Jag mådde dåligt över att jag försummat honom. Ångest. Hur kunde jag?
När jag började må bättre och lyssna mer på min magkänsla blev jag modigare i drömmen:
Jag befann mig inne i stallet. Det var ljust. Jag gick fram till min häst, öppnade boxdörren och gick fram till honom. Han rörde sig inte, mager och tovig som han var. Jag strök honom över halsen. Då lyfte han huvudet och såg på mig. Han fällde öronen framåt och la sin mule i min hand. Denna gång fanns det fönster inne i hans box så ljuset flödade över oss. Jag kände glädje och lycka. Det var inte så hemskt som jag trodde. Jag klarade det. Från och med nu ska jag ta hand om dig!
Som ni kanske redan räknat ut handlade alla drömmar om mig själv, min häst i drömmen symboliserade mig själv. När jag mådde som sämst i verkliga livet vågade jag inte ens gå in och se mig själv (hästen) där den stod bortglömd i mörkret. Jag orkade inte ta hand om mig själv (ge hästen mat och göra rent åt den). Jag stängde dörren om mig själv och fortsatte att gå i mörker. Ända tills jag började få upp ögonen för mitt eget dåliga mående. Då vågade jag öppna dörren till mitt inre och se mig omkring. Lägg även märke till mörkret och röran i drömmen. När jag började må bättre blev det ljusare i drömmen och stallgången var rensopad. När jag vågade se till mitt eget bästa i verkliga livet vågade jag även öppna dörr nummer två till hästen (mig själv) och se mitt vanvårdade jag. I den sista drömsekvensen försonades jag med den delen av mig själv, jag sträckte ut en hand. Jag accepterade att jag vanvårdat mig själv och jag förstod varför. Och jag lovade mig själv att ta hand om mig själv i fortsättningen.
Det har jag gjort sen dess. Och drömmen har inte kommit tillbaka.
Det jag vill säga med den här personliga historien är att man ska vara uppmärksam på återkommande drömmar. De vill säga oss något viktigt! När vi börjar förstå budskapet och tar till oss det kommer drömmen att förändras för att senare upphöra när vi verkligen har förstått och gjort den förändringen som krävs. Drömmar är för vårt eget bästa, även om de stundvis är riktigt mörka och obehagliga. Drömsymboler är personliga. För mig spelar hästar en viktig roll för att föra fram viktiga budskap om var jag står i livet. För dig kan den symbolen vara en helt annan.
Sen när jag mådde riktigt bra och började känna mig fri i själen hade jag denna dröm:
Jag befann mig utomhus. Jag såg en enormt stor häst som stod i det gröna gräset. Jag började gå mot hästen. För några sekunder förvandlades hästen till en enorm tjur innan den återigen blev en stor häst. Jag kände ingen rädsla. Jag gick fram till hästen och hoppade upp på dess rygg. Hästens frihet var varken begränsad av stängsel, sadel eller träns. Vi galopperade i en väldig fart i den ljusa och soliga sommardagen, totalt sammansmälta. Vi var ett.Glädjen, stoltheten och friheten jag kände i den drömmen går knappt att beskriva. Vi var ett!
Emma
Jag befann mig utanför ett stall. Det var mörkt utanför och stallet var gammalt mörkt och dystert. Jag visste att min häst stod därinne nånstans i en box. Jag visste att jag borde gå in och göra rent i boxen och ge honom mat, men jag orkade inte. Jag mådde hemskt dåligt över detta. Jag vände mig om och gick därifrån.
Denna dröm var återkommande några gånger under en tidsperiod. Jag funderade mycket på den, hur jag kunde medvetet strunta i min häst på det där viset. Jag kände mig hemsk.
Efter ett tag när jag börjat fundera över min egen livssituation en aning drömde jag drömmen igen, men denna gång var den lite förändrad:
Jag befann mig utanför samma stall, det var fortfarande mörkt och dystert. Den här gången tog jag mod till mig att gå in i stallet. Det var rörigt och dunkelt därinne. Ovårdat. Flera hästar stod på rad i sina boxar. Jag vände huvudet till vänster. Längst bort i en isolerad vrå såg jag min häst stå alldeles ensam. Jag visste att jag borde gå till honom och ta hand om honom. Kolla om någon gett honom mat. Men jag orkade inte. Jag mådde för dåligt. Jag ville inte se, så jag vände om och gick därifrån.
När jag äntligen fattat ett beslut angående min hälsa i verkliga livet, tagit steget till att börja må bra igen förändrades drömmen ytterligare:
Jag befann mig utanför stallet. Det var något ljusare nu. Jag gick in. Det var inte lika rörigt därinne längre. Stallgången var sopad. Jag gick till vänster, ända fram till boxen där min häst stod. Jag stannade utanför och tittade in på honom genom gallret. Han var mager och tovig. Han hängde med huvudet och tittade inte upp när jag kom. Jag mådde dåligt över att jag försummat honom. Ångest. Hur kunde jag?
När jag började må bättre och lyssna mer på min magkänsla blev jag modigare i drömmen:
Jag befann mig inne i stallet. Det var ljust. Jag gick fram till min häst, öppnade boxdörren och gick fram till honom. Han rörde sig inte, mager och tovig som han var. Jag strök honom över halsen. Då lyfte han huvudet och såg på mig. Han fällde öronen framåt och la sin mule i min hand. Denna gång fanns det fönster inne i hans box så ljuset flödade över oss. Jag kände glädje och lycka. Det var inte så hemskt som jag trodde. Jag klarade det. Från och med nu ska jag ta hand om dig!
Som ni kanske redan räknat ut handlade alla drömmar om mig själv, min häst i drömmen symboliserade mig själv. När jag mådde som sämst i verkliga livet vågade jag inte ens gå in och se mig själv (hästen) där den stod bortglömd i mörkret. Jag orkade inte ta hand om mig själv (ge hästen mat och göra rent åt den). Jag stängde dörren om mig själv och fortsatte att gå i mörker. Ända tills jag började få upp ögonen för mitt eget dåliga mående. Då vågade jag öppna dörren till mitt inre och se mig omkring. Lägg även märke till mörkret och röran i drömmen. När jag började må bättre blev det ljusare i drömmen och stallgången var rensopad. När jag vågade se till mitt eget bästa i verkliga livet vågade jag även öppna dörr nummer två till hästen (mig själv) och se mitt vanvårdade jag. I den sista drömsekvensen försonades jag med den delen av mig själv, jag sträckte ut en hand. Jag accepterade att jag vanvårdat mig själv och jag förstod varför. Och jag lovade mig själv att ta hand om mig själv i fortsättningen.
Det har jag gjort sen dess. Och drömmen har inte kommit tillbaka.
Det jag vill säga med den här personliga historien är att man ska vara uppmärksam på återkommande drömmar. De vill säga oss något viktigt! När vi börjar förstå budskapet och tar till oss det kommer drömmen att förändras för att senare upphöra när vi verkligen har förstått och gjort den förändringen som krävs. Drömmar är för vårt eget bästa, även om de stundvis är riktigt mörka och obehagliga. Drömsymboler är personliga. För mig spelar hästar en viktig roll för att föra fram viktiga budskap om var jag står i livet. För dig kan den symbolen vara en helt annan.
Sen när jag mådde riktigt bra och började känna mig fri i själen hade jag denna dröm:
Jag befann mig utomhus. Jag såg en enormt stor häst som stod i det gröna gräset. Jag började gå mot hästen. För några sekunder förvandlades hästen till en enorm tjur innan den återigen blev en stor häst. Jag kände ingen rädsla. Jag gick fram till hästen och hoppade upp på dess rygg. Hästens frihet var varken begränsad av stängsel, sadel eller träns. Vi galopperade i en väldig fart i den ljusa och soliga sommardagen, totalt sammansmälta. Vi var ett.Glädjen, stoltheten och friheten jag kände i den drömmen går knappt att beskriva. Vi var ett!
Emma
Ett av mina tidigare liv: Inkaindian
Under väldigt lång tid har jag trott på tidigare liv men inte vetat om jag levt några sådana själv. Nu vet jag att jag levt väldigt många tidigare liv här på jorden. Jag har fått höra av ett medium för ett par år sen att jag levt många liv i ursprungsbefolkningar bl a eskimåer/inuiter och indianer.
För ett tag sen när jag sov en natt drömde jag om ett av mina tidigare liv. En otroligt stark upplevelse för mig. Hela scenen var så stark och känsloladdad att jag fortfarande minns den klart och tydligt:
Jag fann mig själv svävandes väldigt högt uppe i luften. Inte i min fysiska kropp, bara min själ, mitt medvetande. Rakt framför mig fanns en klarblå himmel med en strålande sol. Inte ett moln så långt ögat kunde se. Det jag kunde se var berg. Berg, berg och åter berg! En bergskedja som var täckt av grön, tät regnskog. Vackert! Jag kunde nästan ta på stillheten och friden. Jag var först lugn. Sen fick jag en igenkännande känsla inuti mig. Som att: Å jag är ju här igen! Jag vände blicken neråt. Bergsväggarna störtade lodrät ner mot en ravin långt där nere. Jag vände blicken åt vänster. Jag befann mig svävande i samma höjd som en bergsplatå. Ogenomtränglig tät regnskog växte där. Helt plötsligt såg jag något börja rinna över kanten och ner längs den ljusa klippan. Blod. Massor av rött blod, det bara vällde ner! Samtidigt som jag insåg att jag befann mig mitt uppe i en scen från ett tidigare liv blev jag väldigt obehaglig till mods. En slags avrättningsplats. Jag visste att människor hade avslutat sina liv häruppe. Samtidigt som jag kände fruktan för det jag såg visste jag ju att detta var ett tidigare liv, så häftigt! Jag kände mig exalterad över att jag fick en glimt av detta, men då började jag hastigt dras tillbaka ur det tillståndet, tillbaka till min fysiska kropp som låg och sov fridfullt i mitt nuvarande liv. Men det sista jag såg innan jag vaknade var fyra stora, vita bokstäver på den klarblå himlen. Det stod: INKA
För några veckor sen fick jag ett tydligt tecken på att jag borde läsa: "Örnen och kondoren" av Jonette Crowley. Den boken dök nämligen upp i flera sammanhang under kort tid. Så jag köpte den. Först nu har jag börjat läsa den. Rätt kul att den bl a handlar om en andlig resa i Peru, Amazonas och en vandring på inkaleden för att slutligen nå machu picchu!
Machu Picchu
Igår kom jag till det stycket i boken när dom skulle börja vandra inkaleden. Döm om min förvåning när kapitlet hette: " Bergspasset där kvinnor dör". Det bergspasset låg på toppen av en brant som reste sig rakt upp till 4200 meters höjd. Känt som passet: där kvinnor dör. Det räckte med att jag såg rubriken för att jag skulle rysa över hela kroppen! Detta har helt säkert en koppling till mitt tidigare liv som inkaindian och till synen jag såg i drömmen. Jag måste bara komma på vad! Jag tycker detta är så otroligt spännande!
Jag försökte hitta lite bilder från Inkaleden som kunde motsvara det jag såg i drömmen. Mycket stämde men tyvärr inte färgerna. Allt var så mycket klarare och vackrare i min syn, så orört och den gröna färgen på regnskogen var så mycket...grönare! Men saker och ting kanske såg annorlunda ut för flera hundra år sen ;)
För ett tag sen när jag sov en natt drömde jag om ett av mina tidigare liv. En otroligt stark upplevelse för mig. Hela scenen var så stark och känsloladdad att jag fortfarande minns den klart och tydligt:
Jag fann mig själv svävandes väldigt högt uppe i luften. Inte i min fysiska kropp, bara min själ, mitt medvetande. Rakt framför mig fanns en klarblå himmel med en strålande sol. Inte ett moln så långt ögat kunde se. Det jag kunde se var berg. Berg, berg och åter berg! En bergskedja som var täckt av grön, tät regnskog. Vackert! Jag kunde nästan ta på stillheten och friden. Jag var först lugn. Sen fick jag en igenkännande känsla inuti mig. Som att: Å jag är ju här igen! Jag vände blicken neråt. Bergsväggarna störtade lodrät ner mot en ravin långt där nere. Jag vände blicken åt vänster. Jag befann mig svävande i samma höjd som en bergsplatå. Ogenomtränglig tät regnskog växte där. Helt plötsligt såg jag något börja rinna över kanten och ner längs den ljusa klippan. Blod. Massor av rött blod, det bara vällde ner! Samtidigt som jag insåg att jag befann mig mitt uppe i en scen från ett tidigare liv blev jag väldigt obehaglig till mods. En slags avrättningsplats. Jag visste att människor hade avslutat sina liv häruppe. Samtidigt som jag kände fruktan för det jag såg visste jag ju att detta var ett tidigare liv, så häftigt! Jag kände mig exalterad över att jag fick en glimt av detta, men då började jag hastigt dras tillbaka ur det tillståndet, tillbaka till min fysiska kropp som låg och sov fridfullt i mitt nuvarande liv. Men det sista jag såg innan jag vaknade var fyra stora, vita bokstäver på den klarblå himlen. Det stod: INKA
För några veckor sen fick jag ett tydligt tecken på att jag borde läsa: "Örnen och kondoren" av Jonette Crowley. Den boken dök nämligen upp i flera sammanhang under kort tid. Så jag köpte den. Först nu har jag börjat läsa den. Rätt kul att den bl a handlar om en andlig resa i Peru, Amazonas och en vandring på inkaleden för att slutligen nå machu picchu!
Machu Picchu
Igår kom jag till det stycket i boken när dom skulle börja vandra inkaleden. Döm om min förvåning när kapitlet hette: " Bergspasset där kvinnor dör". Det bergspasset låg på toppen av en brant som reste sig rakt upp till 4200 meters höjd. Känt som passet: där kvinnor dör. Det räckte med att jag såg rubriken för att jag skulle rysa över hela kroppen! Detta har helt säkert en koppling till mitt tidigare liv som inkaindian och till synen jag såg i drömmen. Jag måste bara komma på vad! Jag tycker detta är så otroligt spännande!
Jag försökte hitta lite bilder från Inkaleden som kunde motsvara det jag såg i drömmen. Mycket stämde men tyvärr inte färgerna. Allt var så mycket klarare och vackrare i min syn, så orört och den gröna färgen på regnskogen var så mycket...grönare! Men saker och ting kanske såg annorlunda ut för flera hundra år sen ;)
En gång i mitt liv ska jag åka till Peru, övernatta i Amazonas regnskog, åka båt på floderna och vandra Inkaleden ända fram till Machu Picchu. Om det så är det sista jag gör!
Emma
Emma
Projektion
Nu har jag arbetat med kapitlet "vi samlar ihop oss själva igen" ur boken: Krama din skugga, skriven av Debbie Ford. Ämnet i detta kapitel är projektion. Projektion är ett otroligt intressant ämne som gav mig många aha-upplevelser och tankeställare om mig själv. Helt plötsligt kan jag förstå mig och mitt agerande på djupet. Jag har gjort klart alla övningarna som fanns i slutet av kapitlet och de handlade om att analysera situationer och reaktioner som dök upp i min vardag under en veckas tid. Väldigt intressant att analysera sig själv på det här sättet!
Jag plockar med några utdrag ur kapitlet: Vi samlar ihop oss själva igen.
"Projektion är ett intressant fenomen som vi inte fick lära oss någonting om i skolan. Det är en ofrivillig överföring av vårt egna omedvetna beteende på andra, så att det förefaller oss som om de egenskaperna faktiskt finns hos de andra. När vi oroar oss för våra känslor eller för oacceptabla delar av vår personlighet tillskriver vi, som försvarsmekanism, andra människor eller yttre föremål dessa egenskaper. När vi till exempel är intoleranta mot andra har vi en tendens att tillskriva dem vår känsla av underlägsenhet. Naturligtvis finns det alltid en "krok" som inbjuder till denna projektion. Någon ofullkomlig egenskap hos andra aktiverar någon sida av oss själva som behöver vår uppmärksamhet.
Vi ser bara det som vi själva är. Jag vill gärna tänka mig det som en form av energi. Föreställ dig att du har hundra olika elektriska uttag på bröstet. Varje uttag står för en speciell egenskap. De egenskaper vi erkänner och gillar är försedda med täckplattor. De är säkra, ingen elektricitet går ut genom dem. Men de egenskaper som vi inte gillar, de som vi ännu inte har godtagit, har faktiskt en laddning. När andra kommer i närheten och agerar ut någon av dessa egenskaper sticks kontakten genast in. Om vi t ex förnekar och ogillar vår egen vrede kommer vi att dra till oss arga människor. Vi kommer att undertrycka våra egna arga känslor och fördöma andra som vi uppfattar som arga. Eftersom vi ljuger för oss själva om våra innersta känslor kan vi bara finna dem genom att se dem hos andra. Andra speglar våra dolda känslor och gör det därmed möjligt för oss att känna igen och ställa anspråk på dem.
Vi drar oss instinktivt undan från våra egna negativa projektioner. Det är lättare att undersöka vad vi dras till än vad som stöter bort oss. Om jag störs av ditt högmod beror det på att jag inte tar till mig mitt eget högmod. Det är antingen högmod som jag nu uppvisar i mitt liv men inte själv ser, eller högmod som jag förnekar att jag är i stånd att uppvisa i framtiden. Om jag störs av högmod behöver jag titta noga på alla områden av mitt liv och ställa följande frågor till mig själv: När har jag varit högmodig i det förflutna? Är jag högmodig nu? Kan jag bli högmodig i framtiden? Det skulle absolut vara högmodigt av mig att svara nej på alla dessa frågor utan att verkligen syna mig själv, eller utan att fråga andra om de någonsin har uppfattat mig som högmodig. Själva handlingen att fördöma någon annan är högmodig, så uppenbarligen är vi alla i stånd att uppvisa den egenskapen. Om jag tar till mig mitt eget högmod blir jag inte upprörd över någon annans. Jag kanske lägger märke till det men det stör mig inte. Mitt högmodsuttag kommer att ha en täckplatta över sig. Det är bara när man ljuger för sig själv eller avskyr någon sida av sig själv som man får en emotionell laddning av hur någon annan beter sig."
"Det finns en gammal sufisk berättelse om en filosof som stämde möte med Nasruddin, en sufisk vishetslärare, för att debattera med honom. När filosofen infann sig vid Nasruddins hus i tid för mötet fann han att ingen var hemma. Rasande tog han en kritbit och skrev: "Dumma åsna" på Nasruddins grind. När Nasruddin kom hem och såg det rusade han genast till filosofens hus. Han sa: "Jag hade glömt att du skulle komma. Och jag ber om ursäkt för att jag missade vårt möte. Men jag kom ihåg det så fort jag såg att du hade skrivit ditt namn på min grind."
Vår indignation över hur andra beter sig handlar oftast om någon olöst sida av oss själva. Om vi lyssnar till allt som kommer från våra läppar när vi pratar med andra, bedömer andra eller ger någon råd ska vi bara vända på det och säga det till oss själva. Filosofen kunde lika gärna ha skrivit "öhövliga luns", "hänsynslösa lögnare" eller "svikare". Å andra sidan kunde han ha dragit en helt annan slutsats och blivit orolig för att Nasruddin hade råkat ut för en olycka eller blivit sjuk. Men de ord som föll honom in när Nasruddin inte var hemma var "dumma åsna". När vi har ett drag som inte har någon täckplatta över sig drar vi in det som händer i vårt liv för att det ska hjälpa oss att erkänna och ta till oss den förnekade aspekten. Utan att ha påverkats av ett enda annat faktum än Nasruddins frånvaro projicerade filosofen sitt eget icke godkända drag att vara "dum åsna".
Vi projicerar våra egna brister på andra. Vi säger till andra det som vi borde säga till oss själva. När vi dömer andra dömer vi oss själva. Om du ständigt plågar dig själv med negativa tankar kommer du antingen att plåga din omgivning - verbalt, känslomässigt eller fysiskt - eller plåga dig själv genom att förstöra någon sida av ditt eget liv. Det som du gör och säger är inga tillfälligheter. Det finns inga tillfälligheter i det liv som du skapar. I denna holografiska värld är alla du själv och du talar alltid med dig själv.
När du ger någon öknamn för ett misstags skull ska du hejda dig och tänka efter om du skulle kunna kalla dig själv samma sak. Om du är ärlig kommer svaret alltid att vara ja. Världen är en väldig spegel som alltid återger delar av oss själva. Varje drag finns där av en särskild anledning..."
"För inte så länge sedan lade jag märke till att jag frågade alla jag kände hur ofta och länge de mediterade. Sedan brukade jag påminna dem om hur viktigt det är att meditera varje dag och ägna minst en halvtimme om dagen åt att gå in i sig själv. Till sist började jag undra varför jag var så enträgen i fråga om andras meditationsvanor. När jag undersökte mina motiv insåg jag att jag ofta hoppade över mina egna meditationsövningar. En del av mig kände sig svältfödd på att ta sig tid att gå inåt och vara stilla. Eftersom jag hade en treåring hemma hade jag på något sätt övertygat mig själv om att det var i sin ordning varje gång jag hoppade över min dagliga meditation. När jag insåg att jag bara talade om för andra det som jag själv behövde höra kunde jag ta tillbaka min projektion och tillfredsställa min undermedvetna önskan. Jag började meditera mer och slutade tjata på andra att de skulle göra det som jag själv behövde göra. Därför säger jag ofta: "Lyssna till dina egna föreläsningar". När jag undersökte min motivation för att säga till andra att de skulle meditera insåg jag mitt eget behov."
"Frihet är att kunna välja vem och vad du vill vara i varje ögonblick i livet. Om du måste handla på ett särskilt sätt för att undvika att vara något som du inte tycker om är du fångad i en fälla. Du har inskränkt din frihet och berövat dig själv din helhet. Om du inte kan vara lat kan du inte vara fri. Om du inte kan bli arg när det händer någonting upprörande kan du inte vara fri. Om du hanterar någons betéende genom att bli raka motsatsen måste du ställa frågor till dig själv. Om du ständigt blir irriterad på en viss grupp människor bör du ta reda på hur du liknar dem. Det är inte bara negativa drag vi projicerar på andra människor utan positiva också."
"Det finns ett gammalt talesätt: "Som man känner sig själv känner man andra". Vi ser hos andra det som vi tycker om och inte tycker om hos oss själva. Om vi tar till oss dessa sidor hos oss själva kommer vi att kunna se andra som de är, inte som vi uppfattar dem genom en dimma av projektion. Det finns ett annat talesätt som säger att de tre största mysterierna är luften för fåglarna, vattnet för fiskarna och människan för sig själv. Vi kan se allt framför oss i yttervärlden. Det enda vi behöver göra är att öppna ögonen och se oss omkring. Vi kan inte se oss själva. Vi behöver en spegel. Du är min spegel och jag är din."
Börja att se din yttre värld ur ett projektionsperspektiv och du kommer att se helt annorlunda på dig själv och andra.
Emma
Jag plockar med några utdrag ur kapitlet: Vi samlar ihop oss själva igen.
"Projektion är ett intressant fenomen som vi inte fick lära oss någonting om i skolan. Det är en ofrivillig överföring av vårt egna omedvetna beteende på andra, så att det förefaller oss som om de egenskaperna faktiskt finns hos de andra. När vi oroar oss för våra känslor eller för oacceptabla delar av vår personlighet tillskriver vi, som försvarsmekanism, andra människor eller yttre föremål dessa egenskaper. När vi till exempel är intoleranta mot andra har vi en tendens att tillskriva dem vår känsla av underlägsenhet. Naturligtvis finns det alltid en "krok" som inbjuder till denna projektion. Någon ofullkomlig egenskap hos andra aktiverar någon sida av oss själva som behöver vår uppmärksamhet.
Vi ser bara det som vi själva är. Jag vill gärna tänka mig det som en form av energi. Föreställ dig att du har hundra olika elektriska uttag på bröstet. Varje uttag står för en speciell egenskap. De egenskaper vi erkänner och gillar är försedda med täckplattor. De är säkra, ingen elektricitet går ut genom dem. Men de egenskaper som vi inte gillar, de som vi ännu inte har godtagit, har faktiskt en laddning. När andra kommer i närheten och agerar ut någon av dessa egenskaper sticks kontakten genast in. Om vi t ex förnekar och ogillar vår egen vrede kommer vi att dra till oss arga människor. Vi kommer att undertrycka våra egna arga känslor och fördöma andra som vi uppfattar som arga. Eftersom vi ljuger för oss själva om våra innersta känslor kan vi bara finna dem genom att se dem hos andra. Andra speglar våra dolda känslor och gör det därmed möjligt för oss att känna igen och ställa anspråk på dem.
Vi drar oss instinktivt undan från våra egna negativa projektioner. Det är lättare att undersöka vad vi dras till än vad som stöter bort oss. Om jag störs av ditt högmod beror det på att jag inte tar till mig mitt eget högmod. Det är antingen högmod som jag nu uppvisar i mitt liv men inte själv ser, eller högmod som jag förnekar att jag är i stånd att uppvisa i framtiden. Om jag störs av högmod behöver jag titta noga på alla områden av mitt liv och ställa följande frågor till mig själv: När har jag varit högmodig i det förflutna? Är jag högmodig nu? Kan jag bli högmodig i framtiden? Det skulle absolut vara högmodigt av mig att svara nej på alla dessa frågor utan att verkligen syna mig själv, eller utan att fråga andra om de någonsin har uppfattat mig som högmodig. Själva handlingen att fördöma någon annan är högmodig, så uppenbarligen är vi alla i stånd att uppvisa den egenskapen. Om jag tar till mig mitt eget högmod blir jag inte upprörd över någon annans. Jag kanske lägger märke till det men det stör mig inte. Mitt högmodsuttag kommer att ha en täckplatta över sig. Det är bara när man ljuger för sig själv eller avskyr någon sida av sig själv som man får en emotionell laddning av hur någon annan beter sig."
"Det finns en gammal sufisk berättelse om en filosof som stämde möte med Nasruddin, en sufisk vishetslärare, för att debattera med honom. När filosofen infann sig vid Nasruddins hus i tid för mötet fann han att ingen var hemma. Rasande tog han en kritbit och skrev: "Dumma åsna" på Nasruddins grind. När Nasruddin kom hem och såg det rusade han genast till filosofens hus. Han sa: "Jag hade glömt att du skulle komma. Och jag ber om ursäkt för att jag missade vårt möte. Men jag kom ihåg det så fort jag såg att du hade skrivit ditt namn på min grind."
Vår indignation över hur andra beter sig handlar oftast om någon olöst sida av oss själva. Om vi lyssnar till allt som kommer från våra läppar när vi pratar med andra, bedömer andra eller ger någon råd ska vi bara vända på det och säga det till oss själva. Filosofen kunde lika gärna ha skrivit "öhövliga luns", "hänsynslösa lögnare" eller "svikare". Å andra sidan kunde han ha dragit en helt annan slutsats och blivit orolig för att Nasruddin hade råkat ut för en olycka eller blivit sjuk. Men de ord som föll honom in när Nasruddin inte var hemma var "dumma åsna". När vi har ett drag som inte har någon täckplatta över sig drar vi in det som händer i vårt liv för att det ska hjälpa oss att erkänna och ta till oss den förnekade aspekten. Utan att ha påverkats av ett enda annat faktum än Nasruddins frånvaro projicerade filosofen sitt eget icke godkända drag att vara "dum åsna".
Vi projicerar våra egna brister på andra. Vi säger till andra det som vi borde säga till oss själva. När vi dömer andra dömer vi oss själva. Om du ständigt plågar dig själv med negativa tankar kommer du antingen att plåga din omgivning - verbalt, känslomässigt eller fysiskt - eller plåga dig själv genom att förstöra någon sida av ditt eget liv. Det som du gör och säger är inga tillfälligheter. Det finns inga tillfälligheter i det liv som du skapar. I denna holografiska värld är alla du själv och du talar alltid med dig själv.
När du ger någon öknamn för ett misstags skull ska du hejda dig och tänka efter om du skulle kunna kalla dig själv samma sak. Om du är ärlig kommer svaret alltid att vara ja. Världen är en väldig spegel som alltid återger delar av oss själva. Varje drag finns där av en särskild anledning..."
"För inte så länge sedan lade jag märke till att jag frågade alla jag kände hur ofta och länge de mediterade. Sedan brukade jag påminna dem om hur viktigt det är att meditera varje dag och ägna minst en halvtimme om dagen åt att gå in i sig själv. Till sist började jag undra varför jag var så enträgen i fråga om andras meditationsvanor. När jag undersökte mina motiv insåg jag att jag ofta hoppade över mina egna meditationsövningar. En del av mig kände sig svältfödd på att ta sig tid att gå inåt och vara stilla. Eftersom jag hade en treåring hemma hade jag på något sätt övertygat mig själv om att det var i sin ordning varje gång jag hoppade över min dagliga meditation. När jag insåg att jag bara talade om för andra det som jag själv behövde höra kunde jag ta tillbaka min projektion och tillfredsställa min undermedvetna önskan. Jag började meditera mer och slutade tjata på andra att de skulle göra det som jag själv behövde göra. Därför säger jag ofta: "Lyssna till dina egna föreläsningar". När jag undersökte min motivation för att säga till andra att de skulle meditera insåg jag mitt eget behov."
"Frihet är att kunna välja vem och vad du vill vara i varje ögonblick i livet. Om du måste handla på ett särskilt sätt för att undvika att vara något som du inte tycker om är du fångad i en fälla. Du har inskränkt din frihet och berövat dig själv din helhet. Om du inte kan vara lat kan du inte vara fri. Om du inte kan bli arg när det händer någonting upprörande kan du inte vara fri. Om du hanterar någons betéende genom att bli raka motsatsen måste du ställa frågor till dig själv. Om du ständigt blir irriterad på en viss grupp människor bör du ta reda på hur du liknar dem. Det är inte bara negativa drag vi projicerar på andra människor utan positiva också."
"Det finns ett gammalt talesätt: "Som man känner sig själv känner man andra". Vi ser hos andra det som vi tycker om och inte tycker om hos oss själva. Om vi tar till oss dessa sidor hos oss själva kommer vi att kunna se andra som de är, inte som vi uppfattar dem genom en dimma av projektion. Det finns ett annat talesätt som säger att de tre största mysterierna är luften för fåglarna, vattnet för fiskarna och människan för sig själv. Vi kan se allt framför oss i yttervärlden. Det enda vi behöver göra är att öppna ögonen och se oss omkring. Vi kan inte se oss själva. Vi behöver en spegel. Du är min spegel och jag är din."
Börja att se din yttre värld ur ett projektionsperspektiv och du kommer att se helt annorlunda på dig själv och andra.
Emma
